Jag tog studenten i juni 2007. Det var en fredag. Började jobba på Pelle och Lisa på tisdagen efter. Jobbade där vareviga dag, hela sommaren, fram till mitten av september. Måndagen efter sista veckan på p&l började jag på aditro, ett callcenter (som senare kom att innebära mitt livs djupaste depression, men det var ett par år senare.) första veckan på nya jobbet var utbildning och genomgång tillsammans med alla andra som började samtidigt som mig.
Därefter blev vi indelade i team, och jag hamnade i ett team, utan någon annan från utbildningen, som jag ändå lärt känna en del under första veckan. Jag har aldrig varit den som haft svårt att ta kontakt eller träffa nya människor, så det var egentligen inget större problem. Fanns ett gäng trevliga människor i mitt team oxå.
Alla team på aditro hade en egen "ps", minns inte vad det stod för faktiskt, men det var en ps man skulle fråga om man behövde hjälp med något, och det bästa var att fråga "sin" ps.
Men jag vågade nästan aldrig det. För han som var ps i mitt team, han var rätt snygg, förstår ni. Ni som läser vet ju lite vad jag faller för i det här läget. Långt hår, smal, piercingar, tatueringar. Dessutom hade han den där halvsura minen hela dagarna. Minen som betydde trött på alla nya som ska fråga en massa dumma saker.
En grej som aditro var känd för, var sina personalfester. Och en sådan var det dax för. Vårat team skulle först vara på Boda Borg och därefter skulle vi käka tillsammans på daffys, förfest hos en kille i teamet, för att avsluta med en krogrunda.
Jag hade lärt känna ett par tjejer rätt bra, så jag hängde med dom hela dagen. Hade lånat Denise lägenhet i stan för att slippa tjorva på med skjuts eller nattbuss när kvällen var över.
Hur som, på förfesten, med lite av det starka innanför västen, började jag iaf surra med den här killen som alltid såg så sur ut. Det visade sig att han var inte så värst sur, han bara såg så ut. Vi surrade lite mer, vi gick på krogen, vi gick till någon på en snabb efterfest.
Nu var det dax att avsluta kvällen. Här finns det olika uppfattningar om hur det gick till, men det räcker med att säga att Denise lägenhet blev tom den natten.
Det gick fort därefter. Flyttade till stan. Bodde trångt ett tag. Köpte lägenhet. Hatade mitt jobb. Försökte spendera helgerna på roliga sätt för att det skulle kännas värt att jobba. Hatade jobbet lite till. Grät när jag gick till jobbet. Grät när jag var där. Grät när jag kom hem. Jobbet gick ut över allt tillslut. Ville inte äta, inte umgås med någon, bara ligga i sängen och gråta. ( i denna stund förstod jag inte att allt detta hade med mitt jobb att göra, vilket jag vet idag) Sjukanmälde mig lite för mycket.
Fick hjälp av min nya teamledare att "få någon att prata med".
Gick dit, pratade, grät. Pratade lite till. Det enda jag minns var att hon sa att hon tyckte jag skulle sluta äta p-piller.
Ja, slipper jag gråta bara av att sluta med dom, tänkte jag. Då var det värt ett försök.
Kan ni gissa vad som hände därefter?
Gravid. Glad. Sa upp mig från jobbet. Skaffade vikariat på dagis i Nälden. Köpte hus. Och har inte mått så dåligt som jag gjorde då.
Idag är detta typ fem och ett halvt år sedan. Idag har jag ett hus, jag har ett jobb som jag älskar, jag har världens vackraste Thure och världens bästa sambo.
Vad han hette, den där killen som var ps?
Jonas, hette han!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar