Min fina vän.

Jag jobbar 70%, vilket innebär att jag är ledig tre fredagar utav fyra, och är även ledig varannan måndag. De måndagar jag jobbar börjar mitt arbetslag dagen med avdelningsmöte för att gå genom de senaste veckorna, planera de kommande veckorna och prata om det är något speciellt som hänt.

Mitt arbetslag består utav min mamma, Anneli och Jesper. Och om jag får säga det själv så tycker jag att vi funkar jättebra tillsammans. Hur som, Anneli, är utbildad coach, och sista timmen på mötet i måndags så hade hon med sig ett "spel" som gick ut på att vi fick dra ett varsitt kort, och på kortet fanns en oavslutad mening, som vi skulle fortsätta meningen på och sedan diskutera tillsammans.

Jesper drog ett kort där meningen löd "i mitt liv är mina vänner..." Och vi alla skulle alltså avsluta meningen.

Jesper och Anneli började ( mamma hade vid det här laget redan gått ) och deras versioner var så klart jättefina och beskrev precis det som dom kände.
När jag sedan skulle fortsätta meningen så sa jag. I mitt liv är mina vänner - min räddare i nöden. Fast jag vill byta ut ordet vänner till vän. För jag har en vän som jag känt sen den dagen hon föddes, jag har faktiskt nästan träffat henne varenda dag sen hon föddes, och hon har alltid betytt världen för mig. Utan henne hade jag inte varit där jag är idag, utan jag hade förmodligen fortfarande varit nergrävd i mig själv utan att någonsin tagit mig upp igen.
Utan henne hade jag inte orkat varit mamma till Thure, när Jonas varit borta på jobb, då hon självklart hjälpt mig med att vara barnvakt när jag behövt, men även att hon bara kan säga en sån sak som "du är världens bästa mamma Johanna" när man verkligen inte känt sig så. Eller rätt var det är en kväll när jag lagt mig så plingar telefonen och där finns ett sms från henne som lyder " du är den absolut bästa tjejen i världen" när jag verkligen inte känt mig så heller. Utav henne får jag styrka. Idag vet jag att det är inte bara mig hon tycker om, utan jag vet att hon tycker om allt som har med mig att göra, hon tycker om den man jag valt att dela resten av mitt liv med, hon tycker om våran son, hon tycker om beslut jag tar och hon tycker att jag gör ett bra jobb med allt.

Där någonstans avslutade jag min mening, och vänder mig mot Anneli. Och ser hur tårarna rinner ner från hennes kind.. Förlåt sa hon, men jag tyckte det lät så himla fint och du beskriver precis så som jag känner för min bästa vän.
Jag är rätt känslig för när andra gråter, och kände hur mina egna ögon blev tårfyllda, men lyckades blinka bort det, för jag ville inte gråta ( även om fet var utav lycka ) jag ville bara berätta för dessa två personer vad jag anser vänskap är, samt hur otroligt viktig den här tjejen är för mig.

Mina andra vänner är självklart så otroligt viktiga dom med.
Men Malin, det är något speciellt med henne!