Du

Du är det absolut bästa jag har.

Jag hatar de här.

Vet inte om det stavas på-världens-sämsta-humör-någonsin eller om det stavas PMS. Men fy f*n vad jä*la fruktansvärt helt sanslöst trött, less och rent förbannad jag är på allt. Och alla.

Dom här dagarna och kvällarna borde inte få existera över huvudtaget. De e synd jag är så fruktansvärt dålig på att svära, för just nu skulle jag vilja kasta ur mig de allra fulaste och äckligaste ord som någonsin sagts. Och kasta något riktigt hårt på minst 25 personer, så de gör riktigt riktigt ont. Det är vad jag skulle behöva.
Men mamma, snart 25 och aldrig straffad så antar jag att det är bättre att inse att livet är så här ibland och istället gå och lägga mig för att sova bort de här, och vakna på ett strålande humör igen imorgon.
För imorgon är det jobb som gäller.
Satan vad jä*la kul det ska bli. Inte. Direkt. Som. Det. Känns. Nu. Faaaaaaan.

Dessa kvällar.

Sånna här kvällar är de bästa jag vet.

A-lags match med mamma, Malin och Thure. Malin följde med hem. Hängde hos Lars och Ulrika. Hem för att städa undan lite och beställa pizza. Ante kom med pizzan. Malin och Ante stannade kvar tills de att Thure skulle lägga sig vid 19 tiden, och under tiden så slappade vi i soffan, vi lekte, busade, dansade, skrattade och helt enkelt hade det väldigt trevligt. Jag älskar lättsamma, roliga och härliga kvällar tillsammans med människor jag älskar.


Sen att Malin ballade ur och tappade det lilla "normala" som finns i henne efter att Thure spelat gangnam style för hundradjuttioelfte gången, det gjorde bara allt ännu bättre!

De går undan.

Dagarna bara flyger iväg, trots brist på sömn pga en nattsuddande son. Trots jobb långa dagar. Trots middagsstök vid hemkomst. Men jag överlever ändå.

Jonas är hemma om dagarna nu på obestämd tid. Väldigt skönt och mysigt. Att för en gångs skull få leva som en vanlig familj på vardagarna. Det innebär oxå att Thure är femtontimmarsbarn på dagis, vilket känns suveränt.

Har haft personalmöte nu ikväll. Huvudet är så sprängfullt med information just nu, att jag nu lagt mig i sängen å ska snart till å sova. Kände bara att jag behövde skriva ett par rader här som bekräftelse på att jag fortfarande finns :)

Nä, nu sömn. Skridskoåkning på schemat på jobbet imorgon. Får se om barnen kan få mig att våga prova på ett riktigt "hockeystopp". Har inte vågar hittills, men imorgon är en annan dag, så är det!

Trött Johanna.

Usch, vet inte vad det är med mig, men jösses vad trött jag varit senaste tiden. Jag är trött på kvällarna, dagarna och speciellt när klockan ringer på morgonen. Jag är väl kanske ganska så trött person utav mig överhuvudtaget, men nu är det riktigt illa.
Jag antar att det är årstiden som gör det, men som tur är går vi mot ljusare tider och dagarna blir längre.
Dessutom kan man alltid ladda batterierna med små saker.. Så som en spontan shoppingtur till stan en söndagsförmiddag och komma hem med alldeles för mycket nya kläder, det blir man alltid lite piggare utav :)

Min fina vän.

Jag jobbar 70%, vilket innebär att jag är ledig tre fredagar utav fyra, och är även ledig varannan måndag. De måndagar jag jobbar börjar mitt arbetslag dagen med avdelningsmöte för att gå genom de senaste veckorna, planera de kommande veckorna och prata om det är något speciellt som hänt.

Mitt arbetslag består utav min mamma, Anneli och Jesper. Och om jag får säga det själv så tycker jag att vi funkar jättebra tillsammans. Hur som, Anneli, är utbildad coach, och sista timmen på mötet i måndags så hade hon med sig ett "spel" som gick ut på att vi fick dra ett varsitt kort, och på kortet fanns en oavslutad mening, som vi skulle fortsätta meningen på och sedan diskutera tillsammans.

Jesper drog ett kort där meningen löd "i mitt liv är mina vänner..." Och vi alla skulle alltså avsluta meningen.

Jesper och Anneli började ( mamma hade vid det här laget redan gått ) och deras versioner var så klart jättefina och beskrev precis det som dom kände.
När jag sedan skulle fortsätta meningen så sa jag. I mitt liv är mina vänner - min räddare i nöden. Fast jag vill byta ut ordet vänner till vän. För jag har en vän som jag känt sen den dagen hon föddes, jag har faktiskt nästan träffat henne varenda dag sen hon föddes, och hon har alltid betytt världen för mig. Utan henne hade jag inte varit där jag är idag, utan jag hade förmodligen fortfarande varit nergrävd i mig själv utan att någonsin tagit mig upp igen.
Utan henne hade jag inte orkat varit mamma till Thure, när Jonas varit borta på jobb, då hon självklart hjälpt mig med att vara barnvakt när jag behövt, men även att hon bara kan säga en sån sak som "du är världens bästa mamma Johanna" när man verkligen inte känt sig så. Eller rätt var det är en kväll när jag lagt mig så plingar telefonen och där finns ett sms från henne som lyder " du är den absolut bästa tjejen i världen" när jag verkligen inte känt mig så heller. Utav henne får jag styrka. Idag vet jag att det är inte bara mig hon tycker om, utan jag vet att hon tycker om allt som har med mig att göra, hon tycker om den man jag valt att dela resten av mitt liv med, hon tycker om våran son, hon tycker om beslut jag tar och hon tycker att jag gör ett bra jobb med allt.

Där någonstans avslutade jag min mening, och vänder mig mot Anneli. Och ser hur tårarna rinner ner från hennes kind.. Förlåt sa hon, men jag tyckte det lät så himla fint och du beskriver precis så som jag känner för min bästa vän.
Jag är rätt känslig för när andra gråter, och kände hur mina egna ögon blev tårfyllda, men lyckades blinka bort det, för jag ville inte gråta ( även om fet var utav lycka ) jag ville bara berätta för dessa två personer vad jag anser vänskap är, samt hur otroligt viktig den här tjejen är för mig.

Mina andra vänner är självklart så otroligt viktiga dom med.
Men Malin, det är något speciellt med henne!