På skärtorsdagen hade vi begravning för världens finaste farfar.
Började gråta iochmed att vi klev in i kyrkan, men gick över efter endast ett par tårar.
Men sen när prästen började prata så tror jag att jag grät mig igenom hela begravningen.
Usch.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan med ord. Fruktansvärt.
Gjorde ont i hela kroppen. Hemskt. Smärtsamt.
Gick fram till kistan å lämnade en ros och sa "hejdå farfar".
Men så var de över och alla vi, bra precis 100 personer åkte till bygdegården här i Nälden och åt smörgåstårta.
Det posivtiva med allt detta är att man får träffa alla släktingar som man inte träffar så ofta, så satt å surra en massa. Dessutom hölls det en massa fina tal om farfar.
Men nu tycker jag det får vara lååååång tid innan jag behöver gå på någon mer begravning, för det är nog bland det värsta jag vet.
På kvällen så var Thure med Jonas, medan jag spenderade kvällen i Vaplan hos Mogge och en massa andra släktingar för att kalasa. Precis som farfar ville och önskade.
Men i sommar har vi dragit igång en ännu större fest, där alla släktingar är välkomna. För var de något farfar tyckte om, så var det människor och kalas : )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar