Konstig känsla.

Söndag kväll, och jag har just krupit ner i sängen bredvid min småsnarkande, varma, härliga, lilla kille. (Den stora killen har åkt bort på jobb)

Och jag har världens jobbigaste känsla... Typ ångest blandat med nervositet och obehag. 

Men jag fattar inte vad den känslan kommer ifrån, å den kom bara pang bom.

Jag har haft en fantastisk helg, bara glada miner. Hela veckan har varit fantastisk då jag å Thure har haft Jonas hemma hela veckan. Vi har omringat oss med fantastiska vänner, vi har hittat på mycket roliga saker. Jag har kommit igång med träningen igen, vi har ätit bra och gott. Jag ligger långt i förväg vad det gäller skolan. Jag har pengar så jag klarar mig. Alla i min närhet är friska å krya. 

Så vad är den här känslan för något? 

Bara jag inte ägnar natten åt att lista ut det istället för att sova...