Det är inte det lättaste.

Att ha en ettårig son som vägrar sova om nätterna.

Den senaste månaden har jag varit totalt slutkörd pga alldeles för lite sömn.

Thure sover en gång per dag, efter lunch. Oftast mellan 12-14, ibland till 15 beroende på vad vi gjort under förmiddagen.
Han somnar för natten någon gång mellan 18.30-20.
Dessvärre sover han inte hela nätter, utan vaknar en-två gånger, men får välling och somnar om på en gång.

Men för dryga månaden sen så hände de något.
Han har problem med att somna om kvällarna, och när han vaknar så duger inte vällingen, utan han ska bara vara vaken.

Jag är som sagt helt slut pga dom här förbannade nattvakorna vi tydligen ska ha.
Å jag har provat allt känns de som.
Väckt honom efter en timmes tupplur på dagen, alla slags olika sömnmetoder som folk hittat på.
De enda jag egentligen inte provat är att stoppa öronproppar i öronen för att slippa höra, och tro mig, på nätterna så tänker jag att - nästa natt, då sover jag med dom i. ( Självklart inget jag skulle göra. )

Vi har dessutom bytt ut Thures säng, så nu sover han i en 120 cm säng, spjälsängen står i säkert förvar i källaren. För att de ska bli lättsamt att ligga bredvid honom när han ska sova eller när han vaknat om nätterna.

Till råga på allt så är Jonas borta och jobbar, och kommer hem på söndag. NÄSTA söndag, vilket resulterar i att jag inte får någon som helst hjälp alls på nätterna.
Jag går alltså omkring som en zombie om dagarna.
Jag försöker att slumra jag med när han sover middag, men kan inte alltid koppla av så pass att jag somnar.

Ibland slutar det med att han får sova i vagnen om nätterna, för då är det enkelt att vagga honom till sömns, men måste få bort det, han måste kunna klara av att somna själv. Blir arg på mig själv för det inte funkar.

Måste gräva djupt inom mig för att hitta kraft och mer energi, och när jag hittat de så bara ska jag få det att funka. De ska jag.