Min farfar har i många år lidit utav den där förbannade-äckliga-fruktansvärda-värdelösa sjukdomen cancer. Doktorn sa tre år. Han stod ut fyra. Men de sista året var inte roligt.
De senaste två månaderna har han inte klarat sig själv en sekund, så pappa och mina tre farbröder har turats om att vara där för att hjälpa honom, plus hemtjänsten.
I tisdags förmiddag ringde pappa å sa att ville vi träffa farfar något mer i livet var de bäst vi passade på nu, för han trodde inte de va långt kvar.
Så jag och Thure åkte å hälsade på honom.
Han låg i sängen och sov, vilket han gjort de tre senaste dygnen. Satt där en stund tillsammans med pappa och Hampus å var bara lessen.
Fikade lite, å så kom hemtjänsten och konstaterade att sex-sju timmar, sen somnar han nog för gott.
Pappa skjutsade hem oss vid 1340 tiden.
13.56 ringde Hampus och sa att de var klart.
Mamma kom och tog hand om Thure på eftermiddagen, medan jag och Madde åkte tillbaka till farfar för att se honom innan begravningsbyrån hämtade honom.
Så fin, min farfar. Rosa skjorta, slips, kostymbyxor och guldklocka - det är farfar det.
Jag klappade på honom och fällde en massa tårar, men kände att de var bra för honom att få somna in ändå och att han fick som han ville, han fick vara hemma tills det var dax att lämna in.
Begravningen sker den 5 april, på Thures födelsedag. Kanske inte den bästa dagen, men får gå på begravningen på förmiddagen och sedan fira världens finaste kille på eftermiddagen.
Jag och Hampus konstaterade dock att det är skönt vi heter Norrman, för man behöver inte vara rädd att då själv iaf. 25 stycken var vi hos farfar innan dom hämtade honom.
Ibland är de bra med stor släkt.
Farfar blev 68 år. Ingen ålder alls.
En annan sak. Farfar hade en tatuering på armen, tre stjärnor. När jag var liten så frågade jag alltid varför han hade dom där. Han svarade att när man blir tillräckligt stark så kommer dom fram.
Så jag väntade, och väntade och de gör jag fortfarande. Så nu tar jag saken i egna händer och tatuerar in tre stjärnor på armen. Å de gör Hampus med. Ska även kolla med Jojje om det är något han vill ha oxå. En enkel grej att minnas farfar på.
1 kommentar:
STOR KRAM till dig Johanna!
Det är aldrig lätt när någon som man älskar lämnar en! Det är tyvärr en erfarenhet man får bära med sig och uppleva under livets gång.
Men det är också något som stärker en, och som du beskriver här att ni rår om varandra så mycket! Jag är övertygad om att han ALLTID kommer att finnas med dig! Och jag tycker det låter så fint att du vill göra en minnestatuering av honom, varje gång du ser den så kommer du minnas alla fina saker som ni haft tillsammans!! <3
Att begravningen blir på Thures födelsedag blir nog bra det också! En påminnelse om att när något tar slut så börjar något nytt! Alla i din familj kommer nog gilla avbrottet att avsluta en sorgedag med gläjde och barnaskratt! Alla begravningar vi haft med vår familj slutar med att vi är samlade och skrattar åt alla fina minnen. Din Farfar kommer också vara med! Och han är nog mäkta stolt över dig!
Tänkte jag skulle avsluta med den vanliga meningen: Ring om du behöver prata! (men eftersom jag vet att man sällan tar den chansen så hör jag av mig snart :) )
Skicka en kommentar